Vad gör man när det enda man vill är att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet i typ hundra år? När man känner att man på fullt allvar inte orkar mer? En känsla av att bara vilja stänga av eller fortsätta där det var innan allt blev så här jobbigt... Och ingenting kan man göra åt vissa saker. Man ska visst ha inställningen att allting skiter sig och kommer vara stört jobbigt, då blir man åtminstone inte besviken om det mot förmodan skulle gå något bättre än sämst.
Jaja. Någon gång framåt våren är det kanske bra igen. Då kanske vi kan få njuta av att vi faktiskt ska bli föräldrar? Det är inte en chans att vi hinner nu.
Kan jag få hoppa av det här eländiga ekorrhjulet nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar