Satt och lyssnade lite halvt om halvt på en konversation ikväll på jobbet. Det var två män som båda drabbats av stroke. Än en gång kom allt över mig. Tecken, känslor, undersökningar - allt så otäckt bekant. Jag var tvungen att gå. Tårarna vällde upp i ögonen. Igen.
Vi hade sån tur. Det kunde lika gärna ha varit Mathias som satt där. Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå vilket under, tur, änglavakt vi hade. Jag kan inte nog tacka för att allt är bra. Ta aldrig någon för givet. Uppskatta varandra alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar