uppsatsångest

Den hemska uppsatsen gör mig totalt gråhårig. Det finns inga ord för all avsky jag känner för den. Jag vill bara vara klar!! Känns som att jag inte på riktigt kan njuta av Bebis och graviditeten eftersom det hela tiden hänger över mig. Det är bara en dryg vecka kvar tills den ska vara helt färdig för opponeringen. Undrar just hur det kommer att gå. Känns som ett berg som ska bestigas. Har slitit med eländet hela dan igår och idag, känns ändå som jag mest trampar vatten. Förstår inte hur segt och svårt det kan vara. Men efter allt som tog ned mig i höstas så har jag inte hittat tillbaka till varken motivation eller engagemang.

Har varit och tittat på Jossans och Mattias vigsel i eftermiddag. Det var fint! Tänkte mycket på vårt bröllop och vårt äktenskap. Blir påmind när man går på bröllop, hur bra man har det som har varandra och hur mycket man tar för givet. Borde ha lärt mig att inte göra det sen förra våren, men det är lätt att hamna där igen. Idag är det ju till och med Alla Hjärtans Dag. Fast man vet man ju på något sätt ändå att man tycker om varandra, utan att visa det hela tiden med blommor och så. Men så klart man ska visa och ge varandra uppskattning och kärlek, inte så jag menar. Men det behöver inte vara en speciell dag för det. För övrigt hade vi treårig förlovningsdag i onsdags, fick en fin orchidé till min samling. Passade perfekt mot vårgardinerna i köket, det hade mannen min tänkt ut bra.

Åter till slitet innan middag och Melodifestivalen. Imorgon blir det gravidvattengympa och sedan fira Sanna som blir 9 år. Sen skriva uppsats igen... hu!