Svackan

Jag är inne i en svacka. En stor sådan. Eller åtminstone långvarig. Var länge sen nu. Sommaren har varit så bra på den fronten. Mathias ser samband. Skola + Jennie = deppighet och nedstämdhet. Är nog sant. Ångest för så mycket. Uppsats. Klara jag av det själv? Alla andra verkar tro det. Jag tvivlar. Känner mej liten, pytteliten. Framtiden. Vad händer? Vad ska man göra från och med 19 januari? Kommer allt att lösa sig? Ensamheten. Varför just jag? Kanske för naiv, tror gott om människor man har nära hjärtat. Kan det vara fel, dumt? Blir ledsen, sårad, övergiven. Historien upprepar sig. I smått och i stort. Mitt samvete gnager fast det inte är mitt fel. Det vet jag, glömmer dock ibland. Då måste jag prata om det, få bekräftat att det inte är mitt fel. Bli påmind. Varför glömmer man bra saker och kommer ihåg de dåliga? Många tankar snurrar. Har börjat träna nu igen. Var bara 3 år sen. Skönt att svetta ut oro och ångest. Rena hjärnan. Bli fysiskt trött och inte bara psykiskt. Jag har dock stunder som är ljusa, fina, vackra även när jag är nere. De värmer. Det är väl därför man tar sig upp igen. När någon säger att man är söt. En annan att man är klipsk. Och en tredje att han är så stolt över mig. Kände mej söt, riktigt söt, för en stund. Det värmde att höra att jag någon tycker att jag är klipsk - även om jag inte håller med. Hjärtat bultade extra hårt när jag fick höra att han är stolt över mig. Att en kommentar kan värma så mycket. Lever på det en liten stund. Ler lite extra. Blir varm och känner mig lycklig. Jag vet att jag kommer ut ur svackan snart igen, det är bara så här jag är. Har alltid varit. Kommer säkert också alltid att vara.
Färgerna i livet blir starkare och vackrare när man levt i en gråskala ett tag.