Besvikelse

Det är så det känns. Besviken. På mycket, på många sista tiden. Jag vet att jag är egoistisk. Jag vet att det är mej det är fel på. Hur skulle det annars kunna vara att allt går fel runt mej hela tiden? Jag kanske sänder dåliga vibbar och så till alla i omgivningen? Just nu känns i alla fall ingenting hanterbart. Ingenting alls. Helst skulle jag vilja ligga under täcket hela dagen och krama min man. Han mår inte heller bra. Jag kan bli förvånad över att ingen ser.. Är det så svårt att se? Vill man inte se eller orkar inte kanske? "Vet inte vart jag ska ta vägen, orkar inte mer nu." Men ingen förstår. Försöker inte ens förstå. Allt skiter sig. Känner en liten gnutta av det som jag gjorde på sjukhuset - skulle vilja krypa ur mitt skinn, skrika och fly.