Igår var jag i en dal. På dagen. Kvällen var jag på väg uppåt. Idag vet jag inte om jag är på väg upp eller ner. Har varit många dalar i vår. Djupare dalar. Kanske blir bergen högre och vackrare då också? Väl uppe på bergen njuter jag. Lycklig. Jag är lycklig. Men ibland kommer en dal. Det är väl så livet är? Det är så mycket som påverkar dalarna, och bergen också förresten. Vissa dagar hoppar jag mellan bergstopparna och njuter av att se livet ligga för mina fötter. För våra fötter. Andra stunder ser jag bergen nerifrån och undrar om det alls går att ta sig upp. Som tur är stannar jag inte så ofta nere i dalarna. Jag har en drivkraft. En styrka. Alla har det. Mer än man tror. Jag har fått erfara min i vår. Fast jag mest velat gråta. Krypa ut mitt skinn. Skrika. Springa. Fly. Men jag har stannat. Aldrig att jag skulle ha gått från Mathias sida, inte så jag menar. Men jag har velat fly ur känslor, situationer, omständigheter, oro.. ”Han ger mera nåd din börda blir tyngre.” Så är det. Jag är tacksam. Och lycklig.
Det är nog så att bergen blir vackrare när dalarna varit djupare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar