Brevet

Jag hatar den här eviga väntan. Just nu är det väntan på att telefonen ska ringa så jag vet när vi måste åka till Linköping. ”Relativt snart” stod det i brevet. Vad menas med det? Helst skulle jag åka idag. Angiografi. Igen. Något ser inte helt okej ut. ”Sannolikt en del av läkningsprocessen men skulle också kunna vara tecken på att säcken håller på att öppna sig igen…” Gode Gud gör så att det är en del av läkningsprocessen. Det räcker nu. Vi vill bara leva. Andas normalt. Köpa hus och bil, skaffa massa barn och en hund. Leva lyckliga. Länge, länge. Jag tycker inte att det är för mycket att önska. Jag kan ta bort hus, bil och hund från önskelistan. Bara vi får vara lyckliga. Och barn förståss. Det har vi drömt om så länge. Vi är så lyckliga, vill bara fortsätta vara det. Varför nu detta? Vi hade börjat andas igen. Så smått börjat leva. Planera framåt. Kommer aldrig mer våga slappna av, släppa kontrollen. Nu har jag lärt mig det. Vara på helspänn, alltid. Vara beredd på det värsta. Aldrig slappna av och känna sig lugn. Det är inte värt det. För varje gång kommer det ett slag i magen som för en tillbaka till ruta ett.

Ring nu så vi vet!